Under de senaste veckorna har Coronaläget trappats upp i Sverige och de flesta regioner har infört hårdare restriktioner.
Regeringen har också meddelat att det från och med den 24 november endast får vara max åtta personer på allmänna sammankomster samt infört ett alkoholförbud efter 22 på serveringsställen; detta för att få ner smittspridningen och på så vis rädda liv.
Jag kan förstå att regeringen tar till dessa åtgärder. Att sänka gränsen för hur många personer som får delta i allmänna sammankomster och införa ett alkoholförbud är två saker som går att genomföra i ett land som Sverige, där grundlagen hindrar regeringen från att förbjuda fester och sätta hela samhället i karantän.
Man är desperat helt enkelt. Jag förstår det. Vad jag emellertid vänder mig mot är deras lilla slogan – ”vi räddar liv”. För gör vi verkligen det?
Missförstå mig inte nu – självklart räddar restriktionerna liv. De räddar många äldres och andra riskgruppers liv och de räddar en och annan sådan där 50-, 60-åring utan underliggande sjukdomar, som ingen trodde skulle bli allvarligt sjuk, från att dö. De räddar även livsviktiga operationer från att ställas in och på så vis skonas ytterligare ett antal människor. Och det är bra.
Men. Allt har sitt pris. De nya restriktionerna riskerar nämligen också att leda till andra saker: företag som går i konkurs, uppsagda anställningar, inställda högskoleprov – och så vidare. I en första anblick kan det låta harmlöst, men bakom detta finns drömmar och livsverk som går i kras, inkomster och bostäder som försvinner. Detta, och i synnerhet i kombination med isolering, riskerar att leda till missbruk, våld i nära relationer, hemlöshet och psykisk ohälsa. Samtliga kan i värsta fall leda till döden
Att vi lever i en värld där psykisk ohälsa dessutom var starkt närvarande redan innan pandemin gör inte saken bättre. Häromdagen läste jag en artikel på Expressen om en kvinna som hade blivit deprimerad till följd av pandemin. Hon försökte ta sitt liv två gånger samma morgon och fördes därför till psykiatriska akutkliniken där en läkare sedan gjorde bedömningen att hon inte behövde tvångsvård – kanske för att spara in på resurserna i en orolig tid som denna. Hon släpptes och begick självmord.
Har då Sverige verkligen ”bara” sextusen dödsfall, eller är den verkliga siffran kanske dubbelt så hög? De människor som dött till följd av isolering, psykisk ohälsa, missbruk, hemlöshet och våld i nära relationer har ju också fallit offer för covid-19-pandemin, trots att viruset inte funnits i kroppen. Men de är lika döda – och lika saknade – som de som dött på IVA.
Självklart är det alltid svårt att veta om exempelvis ett självmord verkligen beror på pandemin eller om det hade hänt ändå, men likaså är det med dem som dött med viruset i kroppen. Många var i livets slutskede redan innan och hade dött ändå.
Återigen – jag vänder mig inte mot restriktionerna. Vi är ett allvarligt läge och jag har full förståelse för att det är såhär det måste bli. Men att säga att restriktionerna ”räddar liv” stämmer inte riktigt enligt mig. Dödsfallen minskar visserligen i en grupp, men riskerar att öka i en annan. Att säga någonting annat anser jag är ignorant.
Mår du dåligt?
Om du mår dåligt – oavsett om det har en koppling till pandemin eller inte är det viktigt att be om hjälp.
Vid akuta händelser – ring till 112!
Det finns även flera jourtelefoner och chattar där du kan få stöd.
Mind.se har en lista på organisationer som kan hjälpa dig om du eller någon i din närhet mår dåligt. Listan hittar du genom att klicka på denna text.
Denna text berör Covid-19 pandemin. Följ alltid myndigheternas riktlinjer.
Information om från Svenska myndigheter hittar du på Folkhälsomyndigheten samt Krisinformation.se.
Mitt namn är Rebecca, jag är 19 år gammal och är Politiksmedjans socialliberala ledarskribent. I somras tog jag studenten från det naturvetenskapliga programmet på S:t Petri skola i Malmö. Jag pluggar just nu en kurs i arkitekturhistoria och har till våren tänkt mig att ta upp spanskan igen. Min plan är sedan att till hösten söka en utbildning på universitet, men vilken vet jag inte riktigt än. På fritiden gillar jag att läsa böcker, hålla på med musik, snacka politik och självklart – eftersom ni läser om mig här – skriva! Inte minst om politik och nyheter. Jag hoppas att mina artiklar ska vara intressanta, lärorika och tänkvärda. Jag hoppas också att de kan få dig som är ung att engagera dig politiskt, du behövs!
Åsikterna Rebecca framför är hennes egna och representerar inte nödvändigtvis Politiksmedjan som har en neutral hållning i sakfrågor. Läs gärna mer om Politiksmedjans värdegrund på sidan Om Oss.
